Faderns syfte

av T. Austin-Sparks

Originalets titel: God’s Present purpose.
Ur: "A Witness and A Testimony", Mar-Apr 1938, Vol. 16-2. (Översatt av Lars Widerberg)

Det vore till hjälp för oss att låta oss påminnas om denna tidsålders särskilda natur, vilken omfattar avsnittet från Herren Jesu himmelsfärd till hans återkomst. Det hjälper oss att bli påminda om att Guds huvudsyfte med denna värld är att föra något ut ur den. Den finns inte där för att Fadern vill göra något särskilt med den eller för att bygga något av sitt i den med dess väsen som bas.
Att återigen se tingen från denna synpunkt är till stor hjälp i synnerhet utifrån det tragiska faktum att Herrens folk gång efter annan lagt hans syfte åt sidan. Stora delar av den förvirring som råder bland oss kommer att kvarstå tills vi hanterar detta faktum rätt, isynnerhet i relation till Herrens mål och arbete och vårt liv i gemenskap med honom.

Herren är allra främst sysselsatt med att föra något ut ur denna värld.

Allt övrigt är endast en förberedelse för den dom som ska övergå jorden. När Guds arbete med att tömma världen är färdigt tar domen vid. Varje tanke att förbättra denna värld och att etablera och bygga något för Guds räkning i den med dess väsen som grund för med sig en mängd felslut, meningslöst agerande och besvikelser.

I samband med detta Guds primära handlande i denna tid gör vi också väl i att minnas att detta utskiljande från det jordiska är framför allt av andlig art. Naturligtvis tar Herren bokstavligen sitt folk ut ur generation efter generation och det kommer att - vid änden - äga rum ett märkligt bokstavligt utplockande av återstoden av dem som väntar på hans återkomst. Men utskiljandet är främst ett andligt faktum. Dess fysiska uttryck är inget annat än den avslutande fasen.

I detta andliga utskiljande används krisen som första verktyg - nyfödelsens kris - under vilken vi kommer till insikt om hur födelsen för oss bort från kända områden. Födandet verkar över tillhörigheten till det jordiska och i det allra innersta av vår varelse görs vi till något som har sin tillhörighet ovanifrån, inte längre med samhörighet i det jordiska. Detta är den kris som utskiljer oss från världen.

Sedan, när denna födandets kris är genomgången följer frigörandet, utdragandet, åtskiljandet som ett pågående förlopp. Det ter sig som en pilgrimsfärd - en resa bort från, och under sant vandrande med Herren dras vi andligen allt längre bort ur denna värld. Detta är enkel och elementär sanning, inga nyheter för någon men nödvändig att understryka för att bygga grund. Det som lämnats kvar i denna värld och som hör Herren till finns här för tre syften. Vi talar nu om sådant som gått genom sin kris och befinner sig i Guds omformande process, sådant som fortfarande är här - här men ändå inte är av denna värld. Detta som har lämnats kvar dröjer sig kvar med tre syften i tre olika riktningar: först gentemot Gud, sedan gentemot sig själv och sist mot världen.

Det första målet för detta kvardröjande gäller Guds konungsliga skaparrätt till jorden. På samma sätt som David sände prästen Sadok tillbaka till Jerusalem när han drivits bort från sitt rike så placeras gudsfolket i denna värld som vittnen. Sadok bar Guds arks vittnesbörd till det faktum att tronen tillhörde David och att han skulle återvända. På samma sätt bär gudsfolket vittnesbörd om Guds konungsliga skaparrätt till sin skapelse och till att han kommer att återvända. Gudsfolkets närvaro representerar detta faktum.
Gudsfolket bär denna kallelse och uppgift att stå som tecken och som utmaning gentemot uppkomlingens krav och fordran att få spela rollen som denna världens furste. Guds folk är ställda mitt i världen mot honom för detta syfte.

Den andra aspekten av detta kvardröjande rör vid det som hör Gud till, i syfte att lägga ner insikt om den sanna naturen hos det som är av Gud. Vi har lämnats för att vistas mitt i all detta andra för fostrans skull och denna fostran för oss till att se och förstå den natur som bärs av det som tillhör Gud. Vi har många lektioner att gå igenom - många saker att lära om skillnaden mellan det som hör människa till och det som hör Gud till, mellan det som kommer från Adam och det som är av Kristus, mellan det jordiska och det som har ursprung i himlen, mellan kött och Ande.... vår skolning bär av i den riktningen.

Allt detta är av erfarenhetsmässig och praktisk karaktär. Om ni och jag plötsligen togs till himlen, om vi genast efter nyfödelsen blev förflyttade till himlen skulle vi ha kännedom om allt som hör Gud till på ett omedelbart och fullständigt vis - men vi skulle uppleva det på ett sätt som vi inte gör nu. Omvänt, vi känner dessa ting nu på ett sätt som vi inte skulle kunna om vi togs till himlen utan skolning som pilgrimer.

Vi skulle känna till det som fakta, som något som omger oss och som något som vi blivit placerade i. Men genom att ha blivit kvarlämnade här i konfliktens element lär vi oss himlens väsen utifrån erfarenhet - den läggs ner i oss genom lidande, genom motsägelser och motsättningar, genom disciplin och fostran, genom ett stort mått inre historia. Den är inskriven i vårt väsen och det är Guds sätt att fostra sitt folk. Det är den mest fruktbärande metoden, han hade valt annan väg om så inte vore fallet.

Den tredje aspekten av detta kvardröjande uttrycker sig inför människor i form av vittnesbörd och vittnen. Dessa två ord har inte exakt samma innehåll. Vittnet är ett instrument, ett kärl. Vittnesbördet är de ord och erfarenheter som vittnet har att förmedla. Herren skaffar sig något här som kan förkroppsliga sanningen och som kärl härbärgerar och förmedlar det sanningen. Vi finns kvar här för människors räkning för detta syfte - att förkroppsliga och uttrycka sanningen. När nu Herren lämnar kvar något en tid, något som väsentligen och i strikt mening är av honom själv tänker han sig inte att detta ska göra sig hemmastatt och konsolidera sig och bli en del av det härvarande; det är här med gudomligt syfte. När dessa syften har nått den punkt då Herren utifrån sin visdom och suveränitet ser att kärlet far bäst av att föras till himlen ordnar han för trygg övergång.

Allt detta samlat i två huvuddrag i Kristi liv

I världen, ändå inte av den. I hans korta vistelse här koncentrerades och demonstrerades alla de regler och bestämmelser som gäller för ett liv som levs i relation till himlen. Hans utgångspunkt var fadersfamnen - med Gud, inte av denna värld. Han levde efter den standard som styr en sådan relation, och han levde så för att visa att människan är kallad att leva inför och utifrån Gud. Det är naturligtvis sant att han var - och är - Gud. Vi framhäver den andra sidan för att se varför det var nödvändigt för honom att leva med oss här. Han visade på möjligheten för var och en att leva i världen och ändå låta sig styras av regler som gör dem till något annat än människor av denna värld. Det som verkar komplicerat låter sig samlas i ett enkelt faktum. Han levde som människa i denna värld, men ändå inte av den och för att kunna göra det lät han sig styras av regler som inte var denna världens lagar utan är himlens regler. Detta är ett drag i hans liv i vilket det vi har sökt säga låter sig summeras.

Som i himlen. Hans himmelska liv kommet till uttryck i församlingen genom den Helige Ande. Allt låter sig samlas i detta. Den Helige Ande är sänd med huvudsyfte att Kristus ska leva i sin församling och sålunda konstituera församlingen som den himmelska människan enligt Kristus. Därför är det nödvändigt att lära sig förstå hurudant livet i Anden ser ut, hur ett liv styrt av Anden ter sig.

Det Herren främst söker i denna tidsålder är ett folk som vandrar i Anden med kunskap och förståelse, med insikt om honom - en insikt som är helt och hållet annorlunda jämfört med den naturliga människans... och som därför är det som kommer att förbli när allt annat försvinner, som håller genom alla svårigheter och prövotillfällen. Detta är den invärtes vilande insikten om Guds väsen och natur, en insikt som ständigt tilltar.

Herrens bekymmer för oss i innevarande tid rör vår förmåga att fatta tag i Guds tanke med ett andligt sinne, sådan den kommer till uttryck i Kristus i det himmelska genom den Helige Ande. Anden är redo att reproducera i oss Kristi liv, hans sinne och intelligens efter Guds bild av den Himmelska människan, Jesus Kristus.

Det verkliga uttrycket för andlighet är andlig klarsynthet och intelligens som har lärt känna och förstå Herrens hjärtas inre väg och tanke. Gud jagar efter detta därför att sådant har en hållbarhet och varaktighet som räcker bortom tiden. Detta är att befinna sig mitt i det främsta och förnämsta gudsagerandet i denna tidsålder. Denna värld och allt som relaterar till den kommer inte att förbli. Därför vill vi inte sträcka våra rötter ner i den. Vi lägger ingen grund för något i den. Vi bygger inget i samarbete med den - med Guds namn på det, inte ens på religiositetens plan.

Ni och jag måste söka oss in i den förnämsta delen av Guds handlande i denna tid, vilket är att plocka ut ur denna värld det som förblir för evigt när allt annat är borta.