Pionjärer på Himlens Väg

av T. Austin-Sparks

Kapitel 3 - Abraham - en verklig pionjär

Vi återvänder nu till Abraham som representant för den himmelska vägen. Vi börjar med att upprepa en sak som verkligen var sant i fråga om honom, men som måste kunna sägas om och som alltid lyser fram när man betraktar en Andens pionjär, en som är i rörelse för att med hjältemod göra upptäckter i det himmelska riket; det är hans känsla, hans djupt rotade känsla av ödesbestämdhet. Stefanus sa följande om Abraham: ”Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham när han var i det kaldeiska Ur.” Apg 7:2. Vi vet inget om det sätt på vilket härlighetens Gud visade sig för honom. Det kan ha varit i en teofani - en den påtagliga närvarons uppenbarelse - som var så vanlig på Gamla testamentets tid och som återupprepades under den senare delen av Abrahams liv när Gud visade sig för honom i mänsklig form. Vi vet inget om detta. Men vi vet utifrån hela hans liv att dessa möten födde en oerhörd känsla av utkorelse och bestämmelse - en känsla som ryckte upp honom med rötterna ur hans forna liv och som skapade en djup oro i hans inre, en rätt sorts oro, ett stort och heligt missnöje.

Det är oftast fel att bära på missnöjdhet men det finns också ett missnöje som är användbart. Om fler kristna gav sig till sådant! Ett tvång hade begynt arbeta i Abrahams inre och det växte genom åren och gjorde det omöjligt för honom att slå sig till ro och acceptera något mindre än den fullständiga meningen av det gudomliga, av Gud själv. Han kunde inte vara nöjd med något annat än det bästa i sin relation till Gud.

Naturligtvis var det tvunget att medvetenheten om denna oro växte allt eftersom. Hans insikt om innebörden hörde med nödvändighet det progressiva upptäckandet till. Det kom på detta sätt: Han anlände till en plats, en punkt och trodde kanske att han nått fram men fann strax att så inte var fallet och så måste han ge sig vidare. Lite längre fram tänkte han kanske: ”Här är det, men ändå inte. Det finns fortfarande - jag kan inte definiera det eller förklara det men jag känner det inombords, det finns fortfarande något mer som Gud har tillreds”.

Inte som om jag redan har gripit det eller redan har nått det målet, men jag jagar efter att gripa det. Fil 3:12. Det var detta tvång tvärs genom tiden - så distinkt, så påtagligt hos den man som jag nyss citerat.

Han kunde inte komma till ro med Guds näst bästa. Gud har ett näst-bästa. Gång efter annan genom historien har han funnit det omöjligt att förverkliga sitt allra bästa. Folk har inte varit villiga att ta det till sig. Han har sagt: ”Nåväl då får ni mitt näst-bästa”, och så har det blivit, men pionjärer gör aldrig så. Abraham kunde inte göra så.

Missförstå nu inte och misstolka inte detta. Det hade inte med en naturlig eller temperamentsstyrd instabilitet att göra. Tro inte att om du nu är en person som aldrig är tillfreds att detta skulle vara ett säkert tecken på ett gudomligt missnöje. Det kan lika gärna ha med ditt lynne att göra. Du kanske är en människa som inte klarar av att visa trohet någon längre tid, som alltid hoppar från det ena till det andra. En sådan person passar aldrig in, varken i denna värld eller i Guds rike. Sådan var inte Abraham. Himlen var i arbete i honom, ett säkert tecken på detta var att han var i ständig rörelse uppåt. Hans rörelseschema var inte horisontellt, han lät sig lyftas uppåt. Han gjorde framsteg och utvecklades, inte bara på jordisk nivå men på andlig nivå och detta hela tiden.

Jämsides med Abraham hittar vi Lot, han som alltid sökte sig trygghet här. Han letade efter en stad, han jagade efter ett hus. Han tyckte illa om tältandet. Han ville komma till ro i denna värld och han ansträngde sig för att kunna slå sig ned. Men Lot visade sig vara den svage just genom detta. Abraham, som alltid var färdig att rycka upp tältpinnarna var den starke. Detta hade inte med det naturliga att göra, det var alltigenom andligt. Det himmelska tvånget, den Andens kraft som verkade så intensivt i Abraham förde honom genom en hård himmelsk skolning. För det naturliga, det jordiska, det köttsliga är allt himmelskt av kärv, tuktande, intensivt skolande natur och Abraham fördes in i det genom ett Himlens tvång.

Konflikt mellan det andliga och det timliga
Först och främst fanns det en konflikt mellan det andliga och det timliga, en strid mellan det som kan ses och det som inte är synligt - och denna strid är häftig. I Abrahams liv tog sig denna konflikt knivskarpa uttryck. Du vet att Abraham var välsignad av Herren, han gynnades av Herren. Hans rikedomar växte, tillväxt och utvidgning, kraftig och generande tillväxt. Hans hjordar förökade sig, han var den främste i landet - och ändå, denna Herrens välsignelse tangerade punkter vid vilka den kunde plånas ut på ett enda enkelt ögonblick genom svält, akut, förödande svält. Varför hade Gud välsignat och förökat för att sedan tillåta något som kunde sopa bort alltsammans på ett ögonblick? Det är en ganska besvärande frågeställning, eller hur? Vore det inte bättre att ha förblivit liten och begränsad än att få se allt detta hotat? Abraham fann problemet akut pressande. Ett av hans misslyckanden sprang fram härur. Han gav sig iväg ner till Egypten.

Det var en kärv och hård skola.

Vad betyder allt detta? Det verkar som om Gud ger med ena handen och tar tillbaka med den andra - blomstring och välsignelse, och sedan kommer något som hotar att blåsa bort alltsammans. Är Gud en motsägelse? Förnekar han sig själv? Du känner till frestelserna till tolkning som kommer vid sådana tillfällen. Är vi trots allt bara pjäser i ett spel? Är vi inget ändå annat än slumpens fångar, lyckans och olyckans lekbollar? Var finns Herren i allt detta? Kan det förklara Gud som en som är konsekvent?

Det är en besvärlig skola. Men det ligger ändå helt i linje med vad Gud vill och gör.

Vad håller han på med? Om han välsignar, finns två ting bundna till välsignelsen. Det ena är att Abrahams välsignelse, tillväxt och utvidgning måste ha sin källa och sitt stöd från Himlen och inte från det jordiska. Gud introducerar här en viktig himmelsk princip. Herren må välsigna och ge utrymme men Gud förbjude att vi då skulle ge oss till att tro att vi kan och får fortsätta på egen hand, att vi kan klara oss själva utifrån de resurser som byggts upp. Han garderar sitt eget, sin välsignelse hur stor den nu än växer på ett sådant sätt att den kan försvinna när som helst om Himlen inte skyddar den. Detta är en läxa. Ta inga friheter, ta inget för givet. Lev varje ögonblick med Himlen som täckning och garant. Gör likadant på välsignelsens dag som i svårigheternas tid, kläng dig fast vid Himlen.

Den andra faktorn är att Gud skolade Abraham så att han skulle kunna tåla att bli välsignad - och det är verkligen något, att tåla välsignelse. Se på disciplinen, se på prövandet av tron, se på det ideliga testandet. Och ändå spelar det ingen roll för Abraham hur mycket Gud välsignar honom. Han låter inte välsignelsen fördunkla den himmelska visionen, inte heller får den honom att stanna upp. Det är en oerhörd triumf.

Oh, denna välsignelsens förödande våda. Kanske du tycker att du inte vet särskilt mycket om den sortens risker än så länge. Men Gud ser till att vi tål närvaron av det himmelska riket, han skaffar hållfasthet nog för verklig tillväxt, han verkar stabilitet för att vi ska kunna brukas med kraft. Vi har inte nog med tålighet och stadga om vi nöjer oss med det som inte hör till Guds slutgiltiga för stöd och stabilitet, vi är aldrig tryggade och fredade om det som är bra och gott blir fiende till det absolut bästa.

Med Abraham är allt detta klart som kristall. Han tilläts inte hindras av välsignelse eller kamp, han tilläts aldrig tro att han hade kommit till målet. Om det vid något tillfälle hände att han ansåg sig ha nått fram smulades denna känsla omedelbart sönder. I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det.

Det finns ytterligare en sak att notera om Abraham: Han tillät aldrig att några som helst svårigheter, hur stora de än var, till sist fick hindra hans fortsatta uppåtsträvande vandring. Vi kommer tillbaka till detta lite senare. Ser du hur allt detta plockades upp av Josua och Kaleb? Dessa båda män hade med all säkerhet tagit del av samma slags skolning. Om inte så hade varit fallet hade de inte kunnat föra in den nya generationen i landet. Bara Gud vet vad de båda männen fick gå igenom.

Du vet ju att berättelsen är koncentrerad till några få verser; spejarna på väg ut, minoritetens rapport, hotet om de båda männens stenande. Men du måste också lägga till de långa, mycket långa år då hela den äldre generationen dog bort medan endast två män fortfor att hålla fast vid den himmelska visionen. Det är en hård skola. De kunde lätt ha tappat orken, gett upp och sagt: ”Det hela är ett hopplöst företag”, men dessa två fortsatte. Det himmelska hade skaffat sig grepp i deras inre och höll dem fast. Det hade grepp om dem, mitt i djupaste konflikt, och de tog sig igenom, de övervann världen.

Konflikten mellan det andliga och det köttsliga
Återigen, Abraham stod mitt uppe i konflikten mellan det andliga och det köttsliga - inte bara mellan det andliga och det timliga men mellan det andliga och det köttsliga. Denna strid fördes mitt inne i familjekretsen, i vardagslivet. Den fördes på familjens vardagsnivå, den låg så nära som i blodet. Den bars av Lot. Jag talar i andliga termer. Jag tolkar Lot som representant för något som inte endast finns objektivt sett i den kristna familjen - vilket naturligtvis är sant - men som finns i vår egen natur, subjektivt sett, det världsliga som sätter sig upp emot det andliga, det jordiska som ställer sig på tvären mot det himmelska.

Här är Lot med samma blod som Abraham, men mitt i blodsgemenskapen, mitt i familjesamhörigheten - mitt i, låt oss säga, den kristna familjen - finns detta inslag av köttslighet: Lot och hans världslighet, hans världstillvändhet, hans köttsliga utblick, hans världsligt inriktade ambitioner, hans låga längtan. Det finns ingen himmelsk vision hos Lot, ändå finns han med alldeles bredvid Abraham. Abraham tvingas till kamp mot denna hotfulla protest mot den andliga väg han valt mitt i sitt eget blod. Den finns där, den finns i oss, den finns mitt i den kristna familjen. Den finns med alldeles vid vår sida, mycket nära hela tiden - denna fordran att få slå sig till ro, att få allt serverat här och nu, snabb utdelning, allt gripbart och hanterbart, själslig tillfredsställelse, den vila som aldrig ger ro men som vi tror är stillhet.

Många av er vet vad jag talar om. Ni känner till hur det känns att längta efter stillhet i det naturliga och hur man gör för att försöka få tag i den - men man får inte tag i ron förrän man finner den i Herren. Vi finner vår verkliga vila i det som hör Himlen till, inte i att fara på semester. Men där är det, och det försöker hela tiden att föra oss på avvägar, få bort oss, få oss att springa bort och iväg. ‘Oh, om man kunde försvinna. Om man bara kunde bo på någon ö någonstans, ensam - så lugnt och skönt. Att slippa alltsammans.’

Det där går inte i uppfyllelse. Vår vila finns i det himmelska. Vi finner endast verklig tillfredsställelse i det som hör Herren till. Du kristne, gå och skaffa dig ett rejält stycke av världen - du vet att du kommer tillbaka och säger ett ‘aldrig mer’. Du vet att du inte passar där. Men denna krävande känsla finns där hela tiden. Köttets inflytande finns i blodet. Och det är så med hela den kristna familjen - Lots sida, som vill ha en kristendom som passar i världen, alltid släpig, alltid med en dragning nedåt bort från det himmelska. Abraham kände till allt detta.

Detta formulerar själva grunden för pionjäruppgiften, för att bana väg för det som hör Anden till. Det är denna strid mot köttsligheten; som om vi bar på ett lik, något utan liv som måste forslas omkring och samtidigt undertryckas varje stund. Vi är tvungna att kommendera oss själva, ‘sätt fart, lämna det där’. Detta är pionjärens väg. Du kan slå dig till ro, men du förlorar din himmelska arvedel. Det världsliga använder sig av gäcksamma och förslagna metoder - mycket ”andliga” metoder. Är det en motsägelse? Det är en förfalskad andlighet, något som kan tolkas vara av andlig art.

Jag tänker här på den strid som Paulus som himmelsk människa hade med församlingen i Korint, den jordebundna församlingen. Dessa kristna i Korint gällde för att vara andliga. Man hade alla slags andliga nådegåvor, man kunde peka på mirakler och helanden, man talade i tungor. Men Paulus sa: ”Jag kunde inte tala till er som till andliga människor utan som till köttsliga människor, spädbarn i Kristus”. 1 Kor 3:1. De köttsliga kan uppenbarligen bete sig mycket ”andligt”. Deras köttslighet kopplade grepp på det andliga för att få det att tjäna köttet och ge själen njutning, bifall och understöd, allt genom yttre uttryck och demonstrationer, genom aktivitet och uppträdanden och på så sätt dra ner det himmelska till jordiskt plan.

Peka inte finger åt korintierna - vi längtar efter att få se, efter påtagliga bevis. Varför drar sådant till sig så stort intresse? Därför att det finns något i den mänskliga naturen som lockas av det. Det är oändligt mycket svårare att vandra den himmelska vägen där du inte ser och inte vet, men detta är den andliga pionjärens väg, han som går för att skaffa ett arv åt andra.

Den himmelska visionens verklighet bevisad
Till sist, beviset för Abrahams vision; beviset för att denna känsla av ödesbestämdhet är verklig, sann, genuin, något som kommer från Gud och inte bara tillhör fantasi och drömmeri - hur visar sig detta bevis i hans fall?

A. Tron på den Gud som hanterar omöjligheter.

Se först på Abrahams sätt att förhålla sig till det omöjliga. Som vi nämnde i förra kapitlet, Nya testamentet ger oss hela berättelsen. I Gamla testamentet ser det ut som om han gav sig och föll samman inför omöjligheterna. Vi ska ta itu med det strax. Nya testamentet talar ganska eftertryckligt om för oss att Abraham såg allt det svåra och oöverkomliga rakt i ansiktet och trodde att det fanns väg och möjlighet. Hans attityd i fråga om Isak och det oöverstigliga i den situationen visade att det fanns något där som sträckte sig bortom fantasins område, något mäktigt i hans medvetenhet om utkorelsens verklighet.
Om vi ger upp när en situation börjar te sig hopplös är detta det slutgiltiga provet på om vi bär med oss ett vittnesbörd om himmelsk kallelse eller ej. Faktum är att även om du känner att du vill ge upp har du ingen tillåtelse att ge upp. Något inombords ger dig inte frihet att ge upp. Du kanske har satt dig ner för att skriva din avskedsansökan åtskilliga gånger. Gång efter annan har du sagt, ‘jag hoppar av det här, jag kan inte hålla på längre, kan inte fortsätta, jag är slut’, men du har fortsatt och fortsätter och du är helt på det klara med att det finns något där som är starkare än alla dina beslut att sluta. Så helt nödvändig denna känsla är för oss - och den har verkligen visat sig vara någonting, inte av oss själva men av Gud. I enlighet med den kraft som är verksam i oss, Ef 3:20 - här har vi det.

B. Duglighet till omställning när misstag begås.

Se sedan på Abrahams förmåga att anpassa sig när han gjort ett misstag. Denne man, denne pionjär gjorde misstag och det blev stora misstag. Hur ser frestelsen ut för en Guds tjänare som producerar en dunderblunder, en som bär stort ansvar och begår ett förskräckligt misstag? Hur ser den omedelbara reaktionen ut? ”Oh, jag passar alltså inte alls för det här, jag kan inte vara kallad till detta; Gud har fått fatt på fel person, jag var aldrig ämnad för detta. Det är bäst att jag skaffar annat jobb. Det är bäst att jag försvinner.”
Men trots att Abraham begick misstag - och det var rejäla misstag, sorgesamma avsteg och misslyckanden som inte finner någon ursäkt i Bibeln, men lyfts fram för vad de är och som inte suddats bort av Gud; de finns där nedskrivna både i boken och i historien, se bara på Ismael idag - trots att de måste tas som de verkligen är så fanns detta andra i Abraham, en villighet och förmåga till att förändras. ”Jag gjorde fel i att bege mig till Egypten, men jag tänker inte ge mig till grämelse och förtvivlan för att sedan inte vilja återvända. Jag ska tillbaka. Jag har handlat fel i fråga om Ismael - men jag ska tillbaka och ordna upp alltsammas.” Han var stor när det gällde återvändandets konst, när det gällde att ställa till rätta allt efter hjärtekrossande besvikelser över sitt eget handlande.

C. Den invärtes verkande himmelska dynamiken.

Vad säger allt detta? Det fanns en himmelsk kraft satt i verksamhet i den mannens inre. Detta hör inte till det naturliga, hör inte till naturens sätt. Om vi förstod något av den spänning och den stress, om vi kände till något av den skolans kärvhet som Abraham upplevde. Jag slutar inte att förundra mig när jag läser vad Paulus har att säga om Abraham. Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp saknade livskraft - han var då omkring hundra år . . . Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev istället starkare i tron och gav Gud äran. Han var övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla. Rom 4:19-21. Abrahams tro, han som är allas vår fader. . . Det är han inför Gud som han trodde på, honom som gör de döda levande. Rom 4:16-17.

Han bevisade sin tro genom att binda sin ende son vid ett altare och sedan ta en kniv för att offra. . . På ögonblicket skulle sonen, till vilken alla löftena var knutna, vara död. Jag upprepar att jag förundras. Det är en sak att Gud gör något sådant, att rycka bort; det är något helt annat om vi måste göra det själva, att ge något på det sättet till Gud - Abraham gjorde det. Det finns något här som inte hör till det naturliga. Detta är inte världens sätt, jordens vis och väg. Det är den himmelska vägen. Abraham är pionjär på den himmelska vägen. Och därför innehar han en väldig plats inte endast i den äldre tiden, men i denna vår egen och också i den kommande. En väldig pionjär i det som hör det himmelska till - det är vad det innebär.

Kanske förklarar det en del av vår egen erfarenhet. Gud behöver folk av den sorten mitt i denna tid som präglas av församlingens förskräckande nedåtgående åt världen till. Utifrån goda intentioner och rent av rena motiv tillägnar den sig form och ramverk som hör denna världen till för att skaffa sig möjlighet att utföra Himlens arbete. Det måste finnas en reaktion mot detta och det måste finnas kärl som kan bevisa att det inte alls är nödvändigt att vända sig till världen. Himlen räcker till för allt.