I Kristi Skola

av T. Austin-Sparks

Kapitel 1 - Grunden för andlig fostran

Läsning: Hes 40:2-4, 43:10-11, Matt 3:17, 11:25-30, Joh 1:51, Luk9:23, Ef 4:20-21.

Det ord som vi ska använda som grund bland de vi just har läst är Matt 11:29 – ”Ta på er mitt ok och lär av mig”.

Lär av mig. Aposteln Paulus använder en sats som är annorlunda formulerad för att förmedla till oss vad Herren Jesus verkligen sade. ”Ni däremot har verkligen lärt känna Kristus sådan han är.” Ef 4:20. Engelskan har ”Ni har lärt er Kristus” vilket betyder ”Ni har lärt in Kristus”.

Genom att utelämna ett enda litet ord markerar han den stora skillnaden och lyfter fram den verkliga meningen. Lär av mig. Lär mig - lär in mig. Medan Herren Jesus var här kunde han endast formulera detta på objektivt sätt eftersom det tidsavsnitt då allt skulle kunna erfaras som inre verklighet ännu inte var inne, därför var han tvungen att säga: ”Lär av mig”. När tiden för det subjektiva erfarandet var inne, ledde den helige Ande aposteln att utelämna ordet ”av” och skriva ”lära Kristus” – lära in Kristus.

Jag är ganska övertygad om att ni omedelbart förstår att detta är just det som fattas i den största delen av dagens populärkristendom – man sysselsätter sig med ett utvärtes imiterande av Jesus vilket man inte egentligen når någon vart med, i stället för att skaffa en inre insikt om Jesus genom vilken allt vore vunnet.

Vi ska låta oss sysselsättas ett tag med Kristi skola, med det formande som han lät de tolv gå igenom, de som han hade valt för att ”de skulle vara hos honom, och han skulle sända ut dem att predika” – Mark 3:14. De kallades först lärjungar, vilket innebar att de gick i lära och lät sig disciplineras. Innan någon alls kan vara apostel, vilket betyder att vara utskickad, måste man sitta under disciplin, sitta ner för att lära och låta detta ske i sin inre varelse. Det är till detta formande som var och en som är född ovanifrån förs, och det är av största vikt att vi lär känna formandets själva natur, vad vi är på väg att lära oss och § de principer som hör till denna andliga fostran.

Först en klar presentation av målet för vår fostran

Det första som den Helige Ande, vår lärare och tolk, gör för oss när vi kommer in i denna skola – om det nu är så att vi verkligen förs in under hans hand – är att på ett begripligt och sammanfattande sätt visa oss vad vi har att lära, att presentera målet för vår fostran för oss. Vi läste passagerna i Hesekiels bok, vilka jag finner vara bärande i denna sak. I en tid då det sanna uttrycket för Guds tanke mitt bland hans folk hade gått förlorat och folket inte hade någon omedelbar närhet till gudomlig ståndpunkt och utblick långt där borta i ett främmande land, lade Gud sin hand på profeten och förde honom i Anden, i en vision till Jerusalem. Han placerade honom på ett högt berg och gav honom en presentation av ett nytt tempel ut ur vilket en livets flod skulle flyta ända till jordens ändar. Sedan fyllde han på med att ge en minutiöst detaljerad beskrivning och instruerade därefter profeten att visa detta hus för Israels hus. Detta för att frambringa ett tillfrisknande i det andliga livet i enlighet med denna övergripande och detaljerade uppenbarelse av Guds tanke, med begynnelse i att se till att de skämdes.

Man tvistar om huruvida Hesekiels tempel verkligen kommer att byggas här på jord. Vi ger oss inte in i den diskussionen, men man kan vara alldeles säker på att allt det som Hesekiel såg finner sin andliga motsvarighet och uppfyllelse i församlingen som är hans kropp; allt återfinns andligen i Kristus. Och Guds sätt att handskas med sitt folk för att säkra ett fullständigt uttryck för sin tanke börjar med att föra fram och presentera det perfekta Objektet. Det gjorde han vid Jordan, när han klöv himlen och sade: ”Detta är min Son, den älskade. På honom vilar mitt välbehag.”

Han förde fram denne och bekräftade att detta var den fulla, detaljerade och fullständiga sammanfattningen av hans tanke för sitt folk. Aposteln Paulus ger i ord som är välkända för oss distinkt röst åt detta faktum – ”Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild”. Rom 8:29.

”Detta är min Son, den älskade. På honom vilar mitt välbehag.” – ”Att formas efter hans Sons bild”. Detta är presentationen av, bekräftelsen på och deklarationen av det gudomliga syftet som var fastställt för honom. Jag upprepar att den Helige Andes första mål är att se till att vi blir bekanta med ändamålet med vår andliga fostran vilket är att han kommer att uppenbara Kristus i oss för att sedan forma oss efter Kristus. För att lära Kristus måste vi först se Kristus.

Det förnämsta särmärket för ett liv styrt av Anden

Det utmärkande för det liv som leds och styrs av den Helige Ande är att det hela tiden och allt mer låter sig upptas av Kristus, att Kristus blir allt större och större allt eftersom tiden löper. Den Helige Andes verk i oss resulterar i att vi förs till stranden av den väldiga ocean som når långt, så långt bortom vår räckvidd och inför vilken vi brister ut i ett: ”Oh dessa djup, vilken fullhet i Kristus.” Om vi levde så länge som människor existerat, skulle vi ändå bara röra vid ytterkanten av denna fullhet som är Kristus.

Detta blir genast till en utmaning för oss. Här är det inte fråga om ord. Detta är inte retorik, här finns sanningen. Låt oss ställa frågan till våra hjärtan meddetsamma. Är detta sant om oss? Är detta det slags liv som vi är bekanta med? Eller kommer vi till korta i denna sak? Saken ställer sig så här, då vi har fått en glimt av allt det som Kristus innefattar förstår vi då att vi är slagna, att vi saknar all förmåga, att vi aldrig kan omfatta allt som finns här? Det ligger bortom oss, mycket långt bortom oss och ändå dras vi vidare, förda allt längre bortom. Är detta din erfarenhet? Här har vi tecknet på att ett liv är styrt av den Helige Ande. Kristus blir allt större ju längre vi färdas. Om detta är sant, är det livets väg. Om det bleve så att du och jag kom till en punkt där vi tror att vi vet, att vi har allt, att vi har nått fram, skulle allt bli statiskt och stillastående. Vi skulle då förstå att den Helige Ande hade slutat att verka och att livet har blivit sin egen motsägelse.

Låt oss ta det exempel på en bland människor som jag tror är given till oss just för detta speciella syfte att visa Guds vägar, aposteln Paulus. De ord som han använder för att uttrycka och definiera vad som hände honom i begynnelsen är dessa: ”Men så behagade det Gud… att uppenbara sin Son i mig.” Gal 1:16. Denne man var intensivt sysselsatt med att predika och undervisa. Han förmedlade mycket. Han levde länge och rikt, inte bara genom det han åstadkom men genom den koncentrerade mättnad som har besegrat varje försök som gjorts för att förstå och hantera den.

Vid slutet av detta långa och rika liv, som börjat enligt hans egna ord med att ”så behagade det Gud… att uppenbara sin Son i mig”, ropar han från djupet av sitt hjärta ”jag vill lära känna honom”, Fil 3:10. Med detta visar han med skärpa att trots den väldiga begynnelseuppenbarelsen och de därpå följande, inklusive att bli tagen upp till den tredje himlen och där ha blivit visad sådant som inte går att tala om, så finner han att vid slutpunkten vet han ändå inget i jämförelse med allt det som finns att veta. Att jag fick möjlighet att lära känna honom!

Detta är den koncentrerade mättnaden, det innersta väsendet i ett liv lett och styrt av den Helige Ande, och det är detta som kan befria oss från död, från stagnation, från att hamna i ett stillastående. Det är den Helige Andes arbete i Kristi skola att visa fram Kristus och att se till att han fortfar att vara i fokus i allt sitt majestät. Det är här Gud begynner, begynner med att lyfta fram Kristus, presenterar och visar fram honom, lämnar sin bekräftelse, och säger att detta är vad jag vill forma er till, detta är förebilden.

Ja, och sedan, efter att ha gjort denna presentation, börjar de första grundläggande lektionerna. Den Helige Ande nöjer sig alls icke med att ge oss en storartad förevisning. Han ger sig i kast med det verkliga arbetet i relation till denna presentation och vi förs under hans hand in i två eller tre grundläggande saker i den andliga fostran.

Utmaningen i och meningen med en öppen himmel

Min målsättning i samverkan med Herren är att se till att allt först och främst blir praktiskt. Därför skjuter vi fram utmaningen med en gång och jag frågar dig: Visar den Helige Ande Guds fullhet i sin Son för ditt inre i ständigt växande grad? Är detta ditt andliga livs erfarenhet? Om det inte är så, måste du arbeta med det alldeles särskilt inför Herren. Något har blivit fel. Detta är innebörden av begreppet smörjelse, och om inte detta är kärnpunkten i ditt andliga liv har något gått snett med avseende på smörjelsen. Herren Jesus sa till Natanael: ”Härefter, (många begår ett misstag genom att tro att ordet syftar på livet efter detta), ska ni få se himmelen stå öppen och Guds änglar som stiger upp och ned över Människosonen.” Härefter var naturligtvis det omedelbara härefter, den Helige Andes dagar som var i antågande. Med en öppen himmel ser du, och du ser Guds syfte med Sonen.

För Herren Jesus innebar denna öppna himmel smörjelse. Den Helige Ande kom och sänkte sig ner över honom. Detta var smörjelse och det förhåller sig på samma sätt för oss. Den öppna himlen är Andens smörjelse, ända från den första pingstdagen och framåt, över Kristus i oss. Denna öppna himmel innebär en ständigt växande uppenbarelse av Kristus.

Jag måste få stryka under detta. Jag stannar upp för att hävda detta: Vi får inte stapla upp och lägga till en mängd andra saker allt för snart, men måste vara förvissade om att vi förhåller oss rätt i detta. Den öppna himlen för omedelbart fram Guds uppenbarelse av Kristus till din dörr och gör den tillgänglig för dig så att du inte i första hand behöver vara beroende av bibliotek och böcker, föreläsningar och predikningar eller annat sådant. Det finns där redo för dig. Oavsett om Herren låter använda sig av dessa andra verktyg till din hjälp och ditt berikande så har du din egen öppna himmel, din egen banade väg, det ligger inget lock på. Herren Jesus blir mer och mer underbar för ditt hjärta därför att ”Gud som sade: ’Ljus skall lysa fram ur mörkret’, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken.” 2 Kor 4:6.

Kristus är annorlunda

Då nu detta är sant – och om det inte är det, behöver du kanske vara stilla tills du har bearbetat detta samman med Herren – då nu detta är sant, begynner den Helige Ande verka här, som jag sa, för att låta två eller tre ting bli verkliga för oss. Den första av dessa är detta att Kristus är helt och hållet annorlunda. Så totalt annorlunda han är i jämförelse med oss. Se på lärjungarna som kom under hans fostran – det var inte den Helige Andes skola sådan vi upplever den, men resultatet av deras umgänge med Herren Jesus under dessa tre och ett halvt år var likadant. Det första de fick lära sig rörde skillnaden mellan dem och honom. De var tvungna att lära sig det. Jag tror inte att det gick upp för dem meddetsamma. Det var medan de levde samman och vandrade samman som de fann att de ideligen hamnade på kollisionskurs med hans tankar, hans sinne och hans sätt. De försökte få honom att ta en viss riktning, göra si eller så, besöka någon plats, de försökte påverka honom med sina bedömningar, sina känslor och sina idéer. Men han lät sig inte påverkas.

På bröllopsfesten i Kana talade hans egen mor med honom och ville att han skulle hjälpa dem med vin. Hans svar var: ”Kvinna, vad har vi med det att göra? Min stund har ännu inte kommit.” Vad har jag med det att göra? Översättningen är för svag. Det borde heta: ”Kvinna, våra tankar tillhör helt olika områden. Vi har inget gemensamt i detta”. På detta sätt försökte de åter och åter igen att tränga sig på och få honom att böja sig för deras mentalitet. Men, nej, han avvisade dem och visade hur annorlunda hans tankar, hans vägar, hans sätt, hans bedömningar var – helt igenom annorlunda. Jag tror att de till slut gav upp i misströstan. Han skulle kanske ha gett upp om han inte vetat att det var just detta som han måste göra med dem. Försök få tag om detta, så har du fått något som verkligen är till hjälp.

”Herre, varför är det alltid så att jag kommer till korta, alltid gör bort mig? På något sätt lyckas jag alltid säga fel eller göra fel. Jag hamnar alltid på fel sida. Det verkar som om jag aldrig ligger i fas med vad du gör och är. Jag har tappat tron på att någonsin kunna vara rätt.”

Och Herren säger: ”Jag håller på att fostra dig, det är det hela. Det är överlagt och avsiktligt. Detta är just precis det som jag vill att du ska se. Om du inte lär dig denna läxa, kan vi inte komma någonstans alls. Men när du grundligt har lärt in denna lektion, kan vi börja på det konstruktiva arbetet. Men för närvarande är det nödvändigt att du når den punkt där du inser att jag är fullt ut annorlunda i förhållande till vad du är. Skillnaden är sådan att vi rör oss i två helt skilda världar.”

Detta den vanliga människans sinne, är i bästa fall ett annat sinne. Denna den vanliga människans vilja är i bästa fall en annan vilja. Du vet aldrig vad som finns bakom dina motiv förrän den Helige Ande snittar långt ner i djupet av din varelse för att visa dig. Du formulerar kanske dina känslor och behov i de mest fromma termer. Som Petrus reagerar du kanske på ett gudomligt tilltal ”Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig” och säger ”Herre, inte bara mina fötter, utan också mina händer och mitt huvud!” Men det är bara självlivet som dyker upp igen för att få en välsignelse. ”Jag vill ha välsignelsen,” säger man, och missar det som Mästaren försöker lära oss. ”Jag försöker lära dig något om självuttömmandet” säger han, ”och du tar tag i allt jag säger för att fylla upp ditt liv, bara för att få, och jag försöker säga ’Ge, släpp taget’”. Själviskheten visar sig i de mest andliga utstyrslar. Självlivet dyker upp för att skaffa sig välsignelser. Vi vet inte vad som är verksamt i bakgrunden.

Vi måste föras in i en intensiv Andens fostran, avsedd att resultera i att vi upptäcker att också våra bästa intentioner är fläckade, att våra renaste motiv är orena inför hans ögon. Sådant som vi menade skulle gagna Gud har sin verkliga källa i självlivet. Vi kan inte producera något utifrån denna natur som Gud kan finna behag i. Det enda som kan bäras fram inför Gud finns i Kristus, inte i oss. Det kommer aldrig att finnas i oss, i detta liv, som vore det från oss. Detta kommer alltid att vara skillnaden mellan Kristus och oss. Fast han bor i oss, är det över honom och endast över honom som det gudomliga välbehaget och tillfredställelsen vilar. Denna ena lektion som du och jag måste lära oss under den Helige Andes ledning, uppenbarelse och disciplin är att han är något annat än det vi är, och detta annorlundaskap är allomfattande till sin karaktär. Denna läxa är den verkligt svåra att lära.

Det är tveklöst en lektion som världen vägrar att lyssna till. Den tar inte emot något av detta. Denna lektion löper tvärs emot hela det humanistiska systemet – den storartade företeelse som människan anses vara. Nej, när du har nått fram till det bästa som du kan nå, finns det fortfarande ett gigantiskt gap mellan det du är och begynnelsen av Kristus, ett gap som inte kan överbryggas. Om du når fram till det bästa som du kan vara i dig själv, har du inte nått början av Kristus. Detta är det yttersta, men vi kanske inte behöver stryka under det ytterligare. De flesta har ändå lärt något av detta.
Men, låt oss nu när vi nu har tagit del av sådana erfarenheter tröstas något genom att ta fasta på beskrivningen av vad som verkligen händer med oss. Vad gör Herren, vad gör den Helige Ande med oss? För att lägga grund låter han oss förstå att vi är sådana vi är och att Kristus är något helt annat. Detta är den viktigaste läxan att lära, därför att det kan inte läggas ner något av konstruktiv karaktär i våra liv förrän den lektionen är inlärd. Det första är den fullständiga olikheten mellan Kristus och det som vi är.

Det omöjliga i att försöka nå Guds standard i egen kraft

Den Helige Ande för oss sedan ansikte mot ansikte med insikten om att det är fullständigt omöjligt att åstadkomma detta utifrån oss själva. Du förstår, Gud har definierat sin standard, Gud har ställt fram sin mall, Gud har gett oss sitt mönster att formas efter och det vi då upptäcker är att det är helt och hållet omöjligt att vara sådana. Ja, detta kan man inte nå fram till med egna resurser. Har du inte lärt dig denna hopplöshetens läxa än? Blir det nödvändigt för den Helige Ande att föra dig till ett förtvivlans läge igen? Varför inte låta den läxan rota sig ordentligt en gång för alla för att sedan gå vidare? Varför dyker denna hopplöshet upp gång efter annan? Bara därför att du fortfarande håller på att jaga efter något någonstans, något lite godhet eller duglighet att presentera inför Gud för att behaga honom, tillfredställa honom och för att försöka svara upp mot hans krav. Du kommer aldrig att hitta något sådant. Finn dig i att vår rättfärdighet är såsom en fläckad klädnad. Jes 64:6. Vår rättfärdighet, alla våra försök att vara rättskaffens – Herren kallar det en fläckad klädnad. Låt oss slå fast detta för gott.

Om du ser en bit framåt kommer du att upptäcka vad det hela leder till. Det resulterar i den mest härlighetsmättade position. Det kommer att leda till denna sällsamma erfarenhet som Herren Jesus talade om på följande sätt i de dagar då man ännu väntade på den inre verkligheten: ”Lär av mig, så ska ni finna ro.” Detta är slutpunkten. Men vi kommer inte att finna den vilan förrän vi först har lärt oss något om den absoluta skillnaden mellan Kristus och oss. Och sedan det fullständigt omöjliga i att någonsin bli lik honom genom något som vi kan finna inom oss själva, något som vi kan producera eller göra. Det finns inte inom oss på det sättet. Det är lika gott att ge upp en sista gång om oss själva. Dessa två ting är grundläggande.

Ett slutord och en förmaning

Den Helige Ande fortsätter sedan med att visa oss hur allt detta kommer att utföras. Vi ska inte ta upp den tråden just nu, vi dröjer vid det faktum att den Helige Ande inte kan föra oss vidare förrän dessa två ting är ordnade. Gud vakar svartsjukt över Sonen. Hans son har gått genom eld för denna sak i det att han tog en människas gestalt och levde ett liv i beroendets ställning. Han tömde sig frivilligt på allt vad det kunde innebära att han när som helst kunde agera utifrån sin gudomliga ställning för sin egen befrielse och frälsning, sitt eget välbefinnande och bevarande. Han lade ner dessa rättigheter och deklarerade: ”Jag lägger mina rättigheter åt sidan för en tid, mina förmåner och min styrka som Gud, och jag tar människors position i fullständigt beroende av Gud som min Fader. Jag kommer att möta och bära allt som människor måste möta på deras sätt och nivå”.

FOTNOT: Detta betyder inte att han lät tömma sig på detta faktum att han verkligen fortfarande var Gud, men att han avsade sig dess rättigheter till en tid.

Han mötte det på varje område i dess koncentrerade form och kraft och gick rakt igenom utan den minsta fläck som människa för människor, för att sedan återvända till tronen på basis av en fullständig triumf över varje makt som människor någonsin måste konfronteras med för att tillfredställa Gud. Tror du att Gud någonsin skulle förbigå eller åsidosätta Sonen och allt det som han åstadkom å människors vägnar och säga: ”Gör bara så gott du kan, så är jag nöjd.”? Vilken förblindelse dagens kristendom innebär i förhållande till Kristus, i förhållande till Gud! Nej, det finns bara en enda i detta universum om vilken Gud av hela sitt hjärta säger: ”I vilken jag har funnit behag”, och det är Herren Jesus Kristus. Om du och jag någonsin ska omfattas av detta välbehag måste det vara ”i Kristus”, aldrig i oss själva.

När detta är inlärt, eller när denna del av fostran tas på allvar då kan den Helige Ande påbörja sitt arbete med att lägga ner och forma Kristi avbild. Vi har sett lektion ett och två sådana de tedde sig för lärjungarna. Allteftersom månaderna och åren rann förbi förstod de hur annorlunda han var och fördes sedan till förtvivlan i fråga om denna sak, just som han önskade. Han förutsåg det. Han kunde inte hindra det, han kunde inte frita dem. Han var tvungen att låta dem gå den vägen.

Alldeles vid slutet när de gjorde sina mest högljudda trohetsförklaringar, när de deklarerade sin lojalitet och uthållighet och hur de skulle bete sig när prövningarna kom sa han till dem alla: ”Nu tror ni. Se, den tid kommer, ja, den har redan kommit, då ni skall skingras var och en åt sitt håll och lämna mig ensam”. Joh 16:31-32. Till en av dem sa han: ”Tuppen skall inte gala, förrän du tre gånger har förnekat mig.” Joh 13:38. Vad tror du att dessa män kände när han korsfästes och de alla sprang därifrån och lämnade honom ensam och då en av dem förnekade honom? Tror du inte att hopplöshetens mörker lägrade sig i deras inre, inte bara över förlusten av förväntningar och framtidsutsikter men en förtvivlan inför vad de själva var. Han var tvungen att tillåta detta. Han kunde inte företa något för att förhindra det. Det var nödvändigt. Du och jag måste ta samma väg om vi befinner oss i samma skola. Det är oundgängligt. Inget konstruktivt arbete kan göras förrän detta har fått utrymme i oss.

Allt detta låter förfärligt, men det borde ingjuta mod. När allt kommer omkring är det på sitt sätt konstruktivt. Vad är det Herren gör med mig? Han håller på att bereda väg för sin Son. Han rensar mark för att kunna föra fram Kristi fullhet. Detta är vad han sysslar med. Han gjorde det med dem, och pingstdagen och tiden därefter var hans svar på det som ägde rum under den dag då han utlämnades till att dö, och hans svar på allt det som hände med dem.

Du förstår, det var då han begynte sitt konstruktiva arbete. Efter korset och efter pingstdagen inleddes den tid då förändringen började äga rum i deras inre, och från den tidpunkten ser vi hur Kristus utgestaltas i allt högre grad i dessa män. De hade kanske lång väg att gå, men man kan inte undgå att se att grunden hade lagts, arbetet hade påbörjats. Det finns en påtaglig skillnad där. Den innebär inte nödvändigtvis att dessa män har förändrats så mycket, men att Kristus nu bor i dem och gör sitt långt utöver vad de var i sig själva. Det innebär inte att de har blivit mycket dugligare, men att Kristus boende i deras inre blir så mycket verkligare med sin kraft.

Detta är allt för denna stund. Låt oss böja våra hjärtan, och överlämna oss till detta. Detta är Kristi skola. Jag är medveten om hur utmanande det kan vara, en utmaning till denna gamla människa som inte låter sig dödas så lätt, som inte ger sig så lätt. All vår skolning och utbildning har kanske varit något annat än detta. Vi har hamnat mitt i detta hemska humanistiska arvegods – att göra så bra ifrån sig som möjligt, att vara så duktig som man bara kan.

Du måste ta det jag säger på det sätt jag säger det. Ingen ska tro att man kan vara likgiltig och vårdslös, att man kan låta bli att bry sig och inte göra det man kan på grund av det jag har sagt. Du vet vad jag talar om. Inte ens på toppen av ditt bästa kan du överbrygga gapet mellan det som är av människa och av Jesus Kristus. Det gapet består, och det enda sättet att passera är att dö och bli uppväckt från de döda. Men detta är något annat, vilket vi för stunden lämnar därhän.